Under min vecka som pappaledig roade jag mig, när sonen sov middag, med att äntligen läsa boken Svenska hackare – En berättelse från nätets skuggsida. Författarna Daniel Goldberg och Linus Larsson har skrivit en riktigt bra skildring av historiken fram till dagens politiska och ekonomiska hackare.
Jag är själv ingen hackare, och har aldrig varit, men jag har fördelen av att vara född på 70-talet och fick därför uppleva revolutionen inom hemdatorer. Med ett brinnande intresse för hur datorer fungerar snöade jag in mig på områden riktigt ordentligt, och därför känner jag ofta igen mig i boken. Det gör den ännu bättre.
Svenska hackare tar avstamp i bland annat BBS-världen, som var omfattande före Internet slog igenom. Det är med en nostalgisk känsla jag minns tillbaka på tiderna då jag från pojkrummet med ett modem och min Amiga 500 (och sedan en 1200) kopplade upp mig på olika BBS:er och genererade telefonräkningar som förmodligen gav mina föräldrar deras första gråa hår.
Jag skaffade sen en egen telelina och startade en BBS. Många BBS:er var inriktade på att distribuera piratkopierade program och spel, men själv var jag mer intresserad av tekniken och framför allt kommunikationen mellan olika människor.
Som den asociala nörd jag var (är) öppnades en hel ny värld, där man kunde diskutera allt möjligt med andra personer utan att någon brydde sig om vem man var IRL. Om just detta handlar också Svenska Hackare. På BBS:erna, och därefter Internet, används handles (pseudonymer, nick) istället för sitt namn. Det enda som räknas är din kompetens.
Ålder, kön, hudfärg, religion, politisk färg och allt annat som avgör hur människor i den vanliga världen bemöter varandra, spelar i den digitala världen ingen roll. Det är därför personer som av något skäl inte passar in på exempelvis en skola, kan skapa sig ett alternativt liv i den digitala världen. Ett liv där kompetens och information värderas.
Hackande ungdomar
Många av de som genomfört till synes imponerande hack, såsom att ta sig in i CIA:s eller Aftonbladets servrar, har varit tonåringar som har sett intrånget som en spännande utmaning.
Inledningsvis handlade datorintrång om utmaningen. Många hackare samlade visserligen på sig en massa information, mest för att det gick, men det fanns inget bakomliggande syfte mer än att visa att man klarade av det.
Därefter började politisk hacking ta fart – också kallad hacktivism. Olika enskilda och grupper av hackare hade politiska mål med sina attacker. Ofta handlar det om politiska beslut som på något sätt inskränker distributionen av information.
Du har säkert hört slagordet Information wants to be free. Hackare ser inte med blida ögon på politiker som på olika sätt försöker reglera den smula anarkistiska anda som Internet bygger på.
Wikileaks är ett exempel i boken. Sajten publicerar läckta eller stulna dokument som bland annat regeringar inte vill att allmänheten ska få läsa. Allra mest uppmärksamhet fick Wikileaks när de släppte hemliga dokument från USA:s handlingar i Irak. Videoklipp visade hur amerikanska soldater skrattande mejade ner civila. I vanliga fall hade sådant material inte lämnat krigsmakten. Men nu kom det ut.
En annan sorts hack är den rent kriminella. Det är hackare som stjäl hemlig företagsinformation och säljer till konkurrenter, utsätter sajter för DoS-attacker och utpressning, hotar att återpublicera medlemsregister och annat man kommit över.
Det här är något vi inte hör så mycket om. Inblandade företag går inte gärna ut med att deras system hackats (skulle en bank göra det?) och hackarna själva arbetar i det dolda och vill inte synas på någons radar-
Lagar i jakt på pirater
Andra exempel där politik spelat in är Ipred-lagen eller FRA-övervakning. Eller varför inte EU-lagförslaget som skulle göra det möjligt att stänga ute användare från Internet om man kom på dem med att kopiera upphovsrättsskyddat material?
Sådana lagar kommer vi att få se mer av. SOPA i USA är ett bra exempel. Problemet med dessa lagar är att de bara kostar extrema mängder pengar att applicera, samtidigt som de på ett rent obehagligt sätt censurerar Internet.
All information som går att digitalisera, är superenkel att kopiera. Det går inte att stoppa den formen av kopiering. Användare som vill kopiera information kommer alltid att kunna göra det utan några större problem.
På samma sätt är det ofta en barnlek att komma runt systemen som används för att censurera Internet. Det finns redan lösningar för att gå runt de filtreringsfunktioner som SOPA använder sig av, för att hindra amerikanska medborgare att besöka sajter som medieindustrin misstänker kan länka till upphovsrättsskyddat och kopierat material.
Rekommenderad läsning!
Daniel Goldberg och Linus Larsson har i boken Svenska Hackare genomfört många intervjuer med alla möjliga personer. Hackare kommer från alla tre lägerna; white hat (det vill säga de som inte skadar), grey hat (de i mitten) och black hat (de rent kriminella). Man har även pratat med säkerhetsexperter, IT-tekniker och många andra.
Resultatet är en riktigt läsvärd historia. Bitvis blev jag riktigt nostalgisk. Flera av historierna har jag själv rapporterat om, men författarna har fördjupat sig betydligt mer än vad jag gjort.
I en värld som är så pass digitaliserad och uppkopplad som vår, har hackare enorm makt. Svenska Hackare bevisar det här. Om du har minsta intresse av hackande kan jag varmt rekommendera boken.
Svenska Hackare finns sedan i början av december även i pocketutgåva, och du kan bland annat köpa den från Bokus för 41 kronor.
Besök bokens hemsida.